Allmänt om Norrbottens skärgård
Skärgårdens Uppkomst
Fiskelägen
Kapell och förordningar
Fyrar och lotsväsende
Sommar och vinter
Fiskeläget på Fjuksön
Hindersön
Fiske
Vem nyttjade fiskläget på Kungsudden
Rövaren och Furuön
Värdefull fornlämning på Furuön
Båtön
Nagelskär
Namnlösagrundet
Hamnön och Hamnöörarna
Rånön
Äggrundet

Önamnens uppkomst
Avslutning
Källförteckning
Fisket

Hindersöns gemensamma fiske var fördelat på tre lag. Lagen sattes efter hemmanets nummer. Första hemmanet utgjorde det första fiskelaget osv. Precis som männen så var även fiskevattnet uppdelat i tre olika lotter.

Lott 1
Vatten runt Fjuksön. Vattnet vid Hindersöns sydöstra del, från Harren mitt emot Torggrundet till Storbergsgrundet i SV.

Lott 2
Vattnet från Harrsten åt nordost runt Björkön till Getgrundet.

Lott 3
De återstående vattnet på västra sidan Hindersön samt vattnet runt Lappön.

Vidare var varje ”vattenlott” uppdelad mellan fiskelagets medlemmar så att varje fiskare hade ett eget område. Lotterna byttes från år till år. Enligt en rapport som en numera avliden Hindersöfiskare, John Östling, gett så rådde det aldrig någon konkurrens eller tävling mellan lagen. Tvärtom så hjälptes man åt många gånger. Samarbete är nog ett villkor då man lever under så hårda förutsättningar som dessa män gjorde. Ett gott exempel på detta är då man vittjade höst och vårskötarna. Efter att ha haft i skötarna några timmar rodde ett lag ut för att se om fångsten var stor nog att ta upp. Om så var fallet signalerade man till de andra lagen på land genom att hissa och hala förseglet två gånger. Detta innebär att det inte alltid kan ha varit så långt mellan fiskelotterna som man tror. För hur skulle lotten runt Harrsten kunna tala om hur pass god fångsten var runt Fjuksön var?

Vårfisket startade så snart isen gått. I maj, på den sista vårisen, sparkade karlarna ut till Kluntarna för att förbereda sommarens fiske, berättar Olga Backman. Det var strömmingsskötar och laxryssjor som skulle lagas och krabbas (förses med sänken av sten). Gammalt tillbaka på bomullsgarnens tid skulle garnen ibland impregneras med tjära. Fruarna var kvar på Hindersön med barnen och skötte ladugården och förberedde flytten. I Juni då isarna försvunnit, värmen kommit tillbaka och betet på ön vuxit upp kom karlarna tillbaka och hämtade fruar, barn och kor. Man använde sig av not och sköt och bästa fiskevattnet var vid Hindersölandet. Under vårfisket så hoppades man på pålandsvind. Det sades att strömmingen ”gick med vinden upp mot land”. Under midsommar fisket så kom fiskelägena väl till hands eftersom strömmingen då gått till havs igen. Man stannade ute i veckorna och åkte inte hem förrän fredag kväll. Man såg framförallt till att lämna kapellöarna då fisket, som sagt, var förbjudet från lördag kväll till söndag. När Klaradagen kom, de 12 augusti, så ansågs strömmingen ha återvänt till land igen. Nu startade höstfisket och då önskade man sig frånlands vind då man ansåg att fisken sökte skydd i läan. Höstströmmingen var den bästa att salta så att den fiskades främst för att fylla husbehovet. Vårströmmingen däremot såldes i Råneå och Töre liksom sommarfisken som avyttrades i Haparanda. Fångsterna var ofta mycket goda men den var under det andra världskriget, då Östersjöfisket nästan upphörde, som tillgången på lax var som bäst.

Avkastning för Hindersöns fiske:



Sommarfisket blev det första som lades ner bland Hindersöns bönder. Idag är det få som kommer ihåg fiskets mittensäsong då vårens strömming är full med rom och då höstens ”orange guld” betalar sig ännu bättre.

Att fisket på Hindersön har gamla anor bevisar det här strömmingsprotokollet från 1559:

Hindersö udd med 6 båtar 24 skötar
”Mannhell i hafet” med 6 båtar 16 skötar
Klementsön med 8 båtar 32 skötar
Båtön med 8 båtar 32 skötar
Esbisskären med 4 båtar 16 skötar

”Mannhell i hafet” blev så småningom Mannön och Esbisskären förvanskades till dagens Esparna.