Allmänt om Norrbottens skärgård
Skärgårdens Uppkomst
Fiskelägen
Kapell och förordningar
Fyrar och lotsväsende
Sommar och vinter
Fiskeläget på Fjuksön
Hindersön
Fiske
Vem nyttjade fiskläget på Kungsudden
Rövaren och Furuön
Värdefull fornlämning på Furuön
Båtön
Nagelskär
Namnlösagrundet
Hamnön och Hamnöörarna
Rånön
Äggrundet

Önamnens uppkomst
Avslutning
Källförteckning

 Klicka för att läsa mer

Kapell och förordningar

I takt med att befolkningen i skärgården ökade så blev tillvaron mer civiliserad. Det stiftades lagar, sattes regler och byggdes kapell för att lättare kunna organisera fisket och folket. Hamnlag och fiskelag bildades. Fisket reglerades med bestämda mask, garn- och måttstorlekar samt gemensamma avgångstider. Välkänd var kapellets signal, första gången klockan klämtade fick de börja stena näten, andra gången fick männen gå i båtarna och lägga ut från land. När klockan klämtade en tredje gång så fick de ge sig av mot fiskevattnen.

Rönnskär, Mannön, Rödkallen, Småskär, Brändöskär, Malören, och Sanskär fick alla var sitt kapell. Fiskarna, som själva byggde kyrkorna, var enkla människor med små ekonomiska resurser. Detta har präglat kyrkornas utseende som är karga och enkla i sin utformning. En predikstol, ett klocktorn och någon enstaka målning i en rödvit målad stuga utgör ofta hela kyrkan. Trots sin enkelhet är många utav dem mycket vackra vilket gjort dem till ett populärt utflyktsmål för dagens båtägare. Av de uppräknade kapellen så ligger det äldsta på Småskär, byggt av Luleåborgare 1720. (Finska fiskare från Karlö var inblandade i byggandet av Rödkallens och Malörens kapell). Sen kom de andra i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Det sista kapellet invigdes av systrarna Rut och Linnea Thurfjell på Mannön 1969. Malören, Mannön och Småskär håller alla välbesökta gudstjänster varje sommar. Liksom kapellet var gudstjänsten ofta mycket enkel.

Väder och vind hindrade många gånger den landfaste prästen att komma ut. När detta skedde fick fiskelagets utsedde ”bönpräst” rycka in och läsa ur Postillan. Kapellet var inte bara ett guds hus utan också en mötesplats för praktiska göromål och rådslag. De användes som vinterförvaring av småbåtar och fiskeredskap. Rödkallens kapell blev t ex saltförråd då det fanns mycket av varan. Andra blev lotsutkik och sjömärke. Vissa kapellklockor sägs ha används som mistlur vid dimma för att hindra fartyg gå på grund.

Det var Hans Majestäts Konungens Hamnordning från den 24:e Januari 1771 som tvang sjöfolket tillbaka till kyrkbänken. Hamnordningen var en stadga som reglerade fiskelagens rättigheter och skyldigheter. Stadgan var mycket sträng, och de som inte följde den fick böta dryga böter. Förutom den som konungen utfärdade 1771, så fanns det också lokala stadgar. Den mest kända i Norrbottens skärgård är den som Rödkallens fiskelag skrev 1847. Tidigare hade man endast haft muntliga överenskommelser men nu kom en tryckt bok med sex kapitel. Det lär fortfarande finnas några exemplar av denna bok i en kista på Rödkallens kapell.



Första kapitlet tar upp hamnfogdens och ”bisittarnas” arbetsuppgifter. Andra kapitlet avhandlar regler för kyrkobesök. Den säger att fiskarna ska delta i sin församlings gudstjänster. Om kyrkan är för långt borta så ska en präst förrätta gudstjänst ute vid fiskelägret den tid fisket pågår. Om inte det heller är möjligt så ska hamnfogden läsa någon förklaring ”öfwer Ewangelium utur någon Postilla”. Tredje kapitlet avhandlar ordningen i fiskelägen och nyttjade av redskapen. Vidare förbjöd stadgan fiske från lördag till söndagskväll samt svordomar. Trots att man vet att nästan alla fiskelag hade liknande förordningar så är det endast Rödkallens stadga som är bevarad.